Ja, som de flesta nu vet så bröt jag på första checkpoint på Polardistans. Men vi klarade iaf 70 km!
Jag ska berätta lite om min tur;
När vi kom till Särna i söndags så verkade hundarna väldigt loja jämfört med hur jag är van vid att de är. Mina hundar brukar vara lugna men Nisulas brukar inte vara såpass lugna som de var.
Jag gjorde alla förberedelser och min pappa var med och hjälpte mig, det var en stor trygghet.
När jag packat släden så gissar jag att den vägde ca 60kg, det är ganska tungt och med mig på släden så vägde allt en bra bit över 100kg. Det är ganska tungt...
Starten gick kl 10.30 och hundarna verkade pigga och stack iväg bra men vi kom inte långt. Det var en massa skitstopp trots att alla hundarna hade skitit direkt när vi hade satt dem framför släden. Första backen var den som visade vilka hundar som skulle jobba resten av resan, det var Sol, Mani, Spira. Sarek drog lite, absolut inte mer än han behövde, Singhi höll inte linan sträckt och Allak hängde i nacklinan. Jag fick jobba och slita något helt otroligt. I alla backar sprang jag bakom släden och på platten sparkade jag.
När jag kom till Dalakojan så hade jag fortfarande inte tagit fram kartan, (vilket var ett stort fel!! man har alltid koll på kartan, det vet jag ju) så jag trodde jag redan var vid Morvallen. Så när jag kom till Morvallen var jag så trött och sliten att jag blev alldeles för besviken att det inte ländes bra. Vägen upp mot Morvallen var väldigt brant och kuperad och det var tre hundar som slet och jag tyckte så synd om dem. Sol och Mani var de som verkligen la ner sig för att hjälpa mig komma fram o de andra var inte direkt dragvilliga. Jag led verkligenmed dem, de började nu bli ordentligt trötta. Vi stannade till i Morvallen då det var fler förare där, två av dem fortsatte och en stannade. Jag försökte hänga på dem som fortsatte men hundarna ville verkligen inte gå framåt. Det började snöa och blåsa och nu gick banan upp på fjället. Klockan var över 18 och mörkret hade börjat lägga sig. Nej, det kändes inte något vidare...
Vi vände tillbaka till Morvallen och jag bestämde mig för att tälta där, det var en massa som var eller skulle bli oroliga över att vi inte kom till första checkpoint men jag ville verkligen inte äventyra mitt liv och absolut inte tälta på fjället i snö och blåst. Vid Morvallen fick jag dessutom sällskap...
På morgonen packade jag snabbt ihop grejorna och vi kom iväg vi 8, då hade vi vilat i 14 timmar och hundarna borde vara pigga och alerta. Direkt jag hade kommit ut från tältet hade jag sett att Sol var rejält halt på båda fram, de andra hundarna verkade pigga däremot. Jag var ju tvungen att få ner Sol från fjället och jag visste att det var ingen bra idé att försöka stoppa henne i slädsäcken så jag kolla de om hon drog och jobbade något alls, hur mycket hon haltade i arbete. Det syntes inte ens på henne att hon hade ont när vi stack iväg.
Vägen upp på fjället var brant och fortfarande var det bara 3 hundar som arbetade ordentligt och en som jobbade lite, två jobbade inte alls. De stackarna som slet fick verkligen slita ont och i de värsta backarna fick jag gå före hundarna och locka dem upp. När banan började gå neråt mot checkpointen trodde jag att jag iaf skulle slippa sparka när det mest gick nedför men icke, om det var små knallar efter vägen så fick jag putta och sparka då med. Hela vägen fick jag jobba så vid det här laget var jag helt fullständigt slut, gråten satt stundvis i halsen och med Sol halt så hade jag bestämt mig för att inte fortsätta. Hela banan har det varit mellan 1-2 dm lössnö som hundarna jobbade i, och jag sprang i. Det gjorde det hela inte direkt lättare...
När jag kom fram till checkpoint var det bara att ropa på en veterinär som snabbt konstaterade att Sol hade en allvarlig inflammation i handleden, som riskerar bli kronisk om hon inte får långvarig vila tills den helt läkt ut. Denna får de om de har lite lösa tassa och jobbar i löst underlag, allt detta fanns under Polardistans 2009...
Jag bröt på checkpoint Lofsdalen och jag är inte ledsen för det, jag var helt slut, jag orkade inte mer och dessutom hade de tagit bort två checkpoints och efter Lofsdalen var det drygt 10 mil till mål, utan mänsklig kontakt. Jag orkade inte övertala hundarna att börja jobba nu och dessutom var jag så ledsen över Sol och var rädd att Mani skulle knäckas. Utan den bästa och säkraste hunden så såg jag ingen möjlighet att fortsätta.
Men jag är inte avskräckt!! Jag ska delta nästa år med bara egna hundar. Då käner jag dem bättre och kan utnyttja dem mer och på ett annat sätt. Nästa år, det är då jag ska få revansch!!
När jag kom tillbaka till vandrarhemmet så fick hundarna sitt och jag var så vrålhungrig. Jag gjorde den störta portion pasta jag någosin gjort endast till mig och vrääkte i mig. Jag hade definitivt fuskat med min mat under vägen. (Lärdom till nästa år; ladda mat på ett annat sätt, och bättre och mer dryck...) Och guuud så skönt det var med en varm, underbar dusch!
Jag sov kvar en natt och åkte sedan hem. Ville hem till Fredrik som fylllde år den dagen!
Fredrik, numera 14 år!! Hur kan jag ha så gamla barn?? Då måste jag ju ha varit typ 10 eller något när jag blev gravid??*skratt*
Nu planerar jag inför nästa år, jag vet vad det krävs av mig och kommer vara mycker mer och bättre förberedd.
De närmaste dagarna kommer är min återhämtning sedan bllir det tillbaka till allvaret och skolarbete.
Senare under dagen ska jag uppdatera hemsidan med bilder av de helt underbara, söta valparna. Håll utkik!!
Höres!!
Fördelarna med en Ställbar Träningsbänk i Träningsrutinen
2 månader sedan
Inlägg
